jag kommer hem igen till jul
Jag är så himla glad och tacksam över att jag fick möjligheten att komma hem till jul.. Det är första gången på flera år som jag firar jul tillsammans med familjen igen, och jag kan säga att det är så underskattat att faktiskt få vara tillsammans med sin familj och ha det mysigt tillsammans. 

Gävle är täckt utav snö som lyser upp de mörka dagar och nätter, med hjälp utav husens ljusslingor och vackra julpynt. Hela huset doftar av julbak, julmat och skratt och ingen är lyckligare än jag! Jag önskar er alla en riktigt god jul! 
jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

Hej på er! kan säga att mitt liv har tagit en total vändning! Känns som jag har sprungit ikapp de där 1,5 åren som jag missade, och som att allt som jag befann mig i innan inte är något annat än ett minne blått. Tänk vad snabbt livet kan vända egentligen? Är som att jag var ute på en motorväg och körde mot alla röda ljus jag kunde, vägrade bromsa för något- tills jag sedan krockade och blev tvungen att kliva ur bilen. Vanligtvis skall man väl bearbeta det, men istället hoppade jag in i någon limosin rakt in i en annan värld, för att sedan hoppa ur och springa in i en taxi, för att sedan sätta mig på en motorcykel någon annanstans igen. Haha, man kan ju säga att jag har levt iallafall! 
 
Är mitt inne i en storm fylld av alla känslor man någonsin skulle kunna känna, men mestadels så skrattar jag åt de ena och de andra. Tänk att där de bara borde finnas plats för smärta och sorg, där finner man sig själv någonstans ta tag i livet och insé att de är för kort för att inte leva..
 
mountains of the moon
 
"climb mountains, not so the world can see you, but so you can see the world"

Jag har så länge jag kan minnas älskat att vara nära vattnet, och att sitta uppe på berg. Jag kommer ihåg när jag och erica fortfarande var kvar i barn-stadiet (som jag för guds skull hoppas att vi egentligen inte har växt ur!), och vi alltid sprang upp på bergen för att skrika av lyckla, satt oss nere vid havet för att finna trygghet. Hur vi oavsett var vi än befann oss, på något vis alltid lyckades hitta till berg och vatten, överallt, så blev det bara så naturligt att slå sig ner där. 

Under den senaste tiden har jag börjat lyssna till den historia som bergen har att berätta för mig. De fångar liksom hela städer från sin synvinkel, och de ger en så stora perspektiv på hur litet allt där nere egentligen är. Detsamma gället vattnet. En droppe i vattnet, och den är borta för gott. Ändå så vore vattnet ingenting utan sina droppar. Bergen vore ingenting utan att ha en historia att se ut över.  De hade bara varit tomt, men nu är de trotts att de är så stilla- så himla fulla utav liv. 

Vill bara rekommendera er att stanna upp ett litet tag, och uppfatta det ni har omkring er, försöka se det med nya perspektiv och liksom verkligen känna marken ni går på. Förstår ni hur jag menar då? Livet är så mirakulöst egentligen, allt det där som vi är med om varenda dag, det är onekligen inte så himla sälvklart.