sista dagen som 23
Bilden kan innehålla: en eller flera personer och närbild
 
Minns ni när man var yngre och man inför varje födelsedag bestämde sig för att man skulle skapa en "nystart" för sig själv när dagen var kommen, eller var det bara jag? Det var allt ifrån att vara extrem när det kom till träning och hälsa, till att se mitt favoritband så många gånger som möjligt under ett år, det var skapande av begränsningar för mig själv som tillexempel att jag inte fick äta godis, färga håret, shoppa nya kläder, använda smink vardagligt, men också krav på att jag skulle simma minst 4 timmar om dagen, höra av mig till folk fastän jag verkligen inte ville och så vidare. Jag vet inte om det är en vanlig grej vi människor gör, eller om det är jag och min personlighet som är väldigt extrem i att verkligen gå all in för förändringar när jag själv ser chansen till det. Man kan välja att "börja på måndag" men de som verkligen funkat för mig har varit när jag bestämt mig, när jag väl har bestämt mig så har det alltid varit så- all in, utan några undanflykter eller ursäkter. 

Just nu ligger jag inne i vårat sovrum, efter att ha doppat mig snabbt i poolen och tänkte precis sätta mig och börja skriva ner begränsningar som jag skulle börja med imorgon när jag då är 24 år. Det var nu här när jag öppnade den här tomma rutan som tanken slog mig, att varför? Varför ska jag begränsa mig, stressa ihjäl mig och sätta väldigt höga krav på mig själv sådär? varför använder jag inte det jag kan, och den kraften jag har inom mig till att istället förändra de tankar som styr mig på det sättet, Vad kan jag göra för att jag istället skall kunna känna att jag gör något bra för mig själv, utan att det blir destruktivt? 
 
Nej, jag tänker bannemig inte skriva den där listan på att jag inte får dricka alkohol, äta oreoglass, dricka cola med socker i, undvika att gå på resturanger, sluta fylla på fransarna/fixa mig om det inte är något väldigt speciellt tillfälle från och med imorgon, jag tänker inte göra mitt år som 24 som ytterligare ett år där jag hindrar mig själv ifrån att leva fullt ut. Jag ska istället sätta upp mål för att nå den högsta bästa versionen av mig själv, och ta det succesivt, men faktiskt börja tänka mer och jobba mer på det från och med nu. Jag saknar faktiskt den där Felicia som somnade till meditationsmusik varje kväll, den där tjejen som hade den där tryggheten i sig, redan innan hon hade funnit sin älsklings armar. Jag älskar att vara med honom och han gör mig hel, men jag känner att jag behöver jobba mer på att hela mig själv också. Det är något jag märker så fort han inte är i min närhet, mitt måeende styrs helt utav om han är med mig eller inte, och så ska det ju inte behöva vara. Det kanske sitter kvar lite ifrån när vi hade distans- det enda man ville var ju att ha honom nära, men jag lever ju så nu. Dags att ladda om hjärnan lite känner jag, dags att utvecklas ytterligare, även om jag kommit en lång bit på vägen. Man kan aldrig lära sig för mycket! 
 
 
my visionboards became my reality
Felicia Lögdbergs foto.
Lördag morgon, klockan är strax efter tio och medans hasan förbereder sig inför jobbet några år försenad (som vanligt..det här med turkisk tid) så ligger jag och jobbar in lite från den senaste veckan då jag kanske inte prioriterat det på de sättet jag borde. Men "vad vore en bal på slottet?" tänker jag medans jag frågar nicky om han vill gå och bada. Livet är inte värre än vad man gör det till ibland. 
 
Det är så lätt att man glömmer av att känna efter när man har det bra. Oftast så är det stunder när man mår dåligt som alla känslor vämlar över, men vi glömmer lätt av att uppskatta den vardag som faktiskt är bra, som man bara för att det är vardagligt tar för givet. Men det liv jag lever nu är inte givet för alla, och jag säger inte att någon annan vill ha mitt liv- men jag vill ha det. Jag har velat det här så himla länge, och nu är jag här. 
 
Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag suttit med mina "law of attraction" notebooks och skrivit att jag vill bo i ett varmt land, att jag vill ha en pool, att jag vill ha en pojkvän som får mig att känna mig levande, som beskyddar, älskar, tar hand och och uppskattar mig för den jag är. Jag kan inte minnas hur många gånger jag skrivit ner att jag vill jobba hemifrån, att jag vill bestämma mina egna arbetstider, att jag inte vill ha några krav på mig och att jag vill leva livet utifrån min synvinkel, ingen annans. Jag kan säga att jag mer än tusentals gånger sagt att jag vill bo vid vattnet, att jag inte vill vara rädd för att träffa nya människor, att jag kan gå i badkläder eller vilka kläder som helst utan att skämmas, och att jag verkligen vill jobba på djupet med att älska mig själv för den jag är. Men nu är jag här, och nu har jag allt det där. Jag säger inte att livet är perfekt, men jag säger att det är exakt det jag önskat mig, och det är för att det är så attraktionslagen fungerar. Det är så universum fungerar, utan undantag.
 
 
att dela livet med någon
 
Det här med att välja att dela sitt liv med någon annan är inte bara fjärilar i magen och rosa moln som flyger förbi. Jag skall vara ärlig, innan jag fann kärleken i mitt liv, så trodde jag att min rätta skulle vara svaret på alla frågor jag någonsin ställt. Det jag inte tänkte på var att allt fortfarande finns inom mig, att svaret alltid kommer att vara jag, och att det faktiskt var tack vare den kärleken och förväntan som jag bar inom mig, som jag faktiskt fann honom. Han kanske är den sista biten i pusslet, men alla andra bitar är ju inte på plats. Förstår ni hur jag menar om jag säger så? Att jag inte funnit mig själv till hundra procent, på vartenda litet plan, påverkar alltså mitt förhållande både till mig själv och till min livskamrat. Jag kan inte vara allt jag vill för honom, om jag inte hittat vägen dit för mig själv, men det fina med våran kärlek är att han finns där på vägen, han finns där med mig, likasom jag med honom, vi tar oss igenom livet tillsammans, och det mina vänner- det gör att våran kärlek växer sig starkare och starkare för varje dag som går. När man tror att det inte går att älska någon mer, så kan jag kolla in i hans ögon och lära mig något nytt, se något annat som jag faller för. Att en enda människa kan vara fylld med så mycket kärlek, en sådan som honom får mig att bli mer kär än vad jag trodde var möjligt, igen och igen och igen.  Egentligen vill jag nog tacka för hur mycket du står ut med mig, men hjärtat- jag får stå ut med dig lika mycket. Två högkänsliga personligheter med en släng av agressionsproblem, två individer som tillsammans kan bilda den mörkaste natten och den starkaste fullmånen på himmelen. De är vi två, det är du och jag.