My own brand of heroin


Jag känner en kall vind mot min axel i samband med att planet landar. I mitt huvud applåderar alla och visslar högljutt för att flygningen gått bra. Men det gjorde ingen nu. Jag hade på något vis känt på mig, att det kanske inte skulle bli så bra. Personen jag flög med frågade mig många gånger under den senaste månaden om jag hade ångrat mig, för att resan var med denne, men på något vis så bärde det av till värmre bredgrader. 

Ingenting blev som jag hade tänkt mig, men det gav mig världens finaste bekantskaper. Att en stad där något utav de värsta jag varit med om har hänt, också gett mig något som jag bara kunnat drömma om, det är de nog svårt för många att ta in, att förstå. 

Vissa dagar ville jag helt ärligt banka huvudet i marken så hårt att jag någonsin skulle kunna ta mig upp därifrån igen, men samtidigt så vågade jag tillslut känna. Jag vågade visa mig skör, känslig, mänsklig helt enkelt. Något som jag i hela mitt liv har haft väldigt svårt för. De kändeds liksom som en självklarhet att berätta när jag inte ville längre, lika mycket som de kändes som en självklarhet att berätta när jag älskade vad jag såg framför mina ögon. Det var liksom som att jag lärde känna mig själv på djupet, som att jag vågade släppa fram mig själv och inte låta någon eller något hålla mig tillbaka. Jag är så otroligt tacksam för det. Mitt turkosa drömland, you're like my personal brain of heroin. ♥
daily | | Kommentera |
Upp