mountains of the moon
 
"climb mountains, not so the world can see you, but so you can see the world"

Jag har så länge jag kan minnas älskat att vara nära vattnet, och att sitta uppe på berg. Jag kommer ihåg när jag och erica fortfarande var kvar i barn-stadiet (som jag för guds skull hoppas att vi egentligen inte har växt ur!), och vi alltid sprang upp på bergen för att skrika av lyckla, satt oss nere vid havet för att finna trygghet. Hur vi oavsett var vi än befann oss, på något vis alltid lyckades hitta till berg och vatten, överallt, så blev det bara så naturligt att slå sig ner där. 

Under den senaste tiden har jag börjat lyssna till den historia som bergen har att berätta för mig. De fångar liksom hela städer från sin synvinkel, och de ger en så stora perspektiv på hur litet allt där nere egentligen är. Detsamma gället vattnet. En droppe i vattnet, och den är borta för gott. Ändå så vore vattnet ingenting utan sina droppar. Bergen vore ingenting utan att ha en historia att se ut över.  De hade bara varit tomt, men nu är de trotts att de är så stilla- så himla fulla utav liv. 

Vill bara rekommendera er att stanna upp ett litet tag, och uppfatta det ni har omkring er, försöka se det med nya perspektiv och liksom verkligen känna marken ni går på. Förstår ni hur jag menar då? Livet är så mirakulöst egentligen, allt det där som vi är med om varenda dag, det är onekligen inte så himla sälvklart.
i´m not sure but i think i´m twentyfour
Bilden kan innehÃ¥lla: 1 person, som ler, sitter, dryck, tabell och inomhusBilden kan innehålla: inomhusBilden kan innehålla: tabell och inomhusBilden kan innehålla: 1 person, som ler, inomhus
 soo..obviously, that happend. 
Här flyter dagarna helt samman just nu. Jag vet inte om det beror på att jag är 24, alla säger ju att tiden går snabbare med åldern. Men helt ärligt så tror jag att det handlar om att jag har åkt på en katastrofal förkylning där ögonen knappt klarar av att hålla sig öppna under dagtid, och där nätterna ligger tankespridda på tråkiga saker. Jag vet inte varför det är så, omdet bara är jag eller om det faktiskt är en grej att tänka på sorgsna, deprimerande, tunga saker när jag är sjuk? drömmer även mycket mardrömmar just då, verkligen jobbigt. 

Förutom det så hade jag en toppen födelsedag. Firade tolvslaget på mina vänneres resturang, där de överraskade med tårta och fyrverkerier. Haha gud så jag skämdes! Efter det gick jag hem till min älskling, som hade fixat en så underbar kväll för mig. När jag öppnade dörren till lägenheten så var hela lägenheten fyllda med stearinljus, vilket han vet att verkligen är min svaghet. Förutom att nickys framtassar än idag bär med sig stearin som minne ifrån kvällen så var det helt lyckat. Det var en sån där födelsedag som jag bara trodde att existerade på film, eller iallafall aldrig skulle hända någon som mig.

"vill att alla där ute ska veta att även om ditt liv har varit ett helvete från start så går det att komma ifrån det, du kan uppleva äkta kärlek och du kan få känna att du lever. Ingenting är omöjligt så länge du inte själv sätter gränser för det. Du kanske känner att ditt liv inte är värt någonting men för någon annan så kommer du vara hela livet, och du kommer att finna livet i den personen med. Man ska ju inte berätta vad man önskar när man blåser ut ljusen men jag kan säga att jag önskade för dig, för att DU ska få uppleva samma kärlek som mig"💕

sista dagen som 23
Bilden kan innehålla: en eller flera personer och närbild
 
Minns ni när man var yngre och man inför varje födelsedag bestämde sig för att man skulle skapa en "nystart" för sig själv när dagen var kommen, eller var det bara jag? Det var allt ifrån att vara extrem när det kom till träning och hälsa, till att se mitt favoritband så många gånger som möjligt under ett år, det var skapande av begränsningar för mig själv som tillexempel att jag inte fick äta godis, färga håret, shoppa nya kläder, använda smink vardagligt, men också krav på att jag skulle simma minst 4 timmar om dagen, höra av mig till folk fastän jag verkligen inte ville och så vidare. Jag vet inte om det är en vanlig grej vi människor gör, eller om det är jag och min personlighet som är väldigt extrem i att verkligen gå all in för förändringar när jag själv ser chansen till det. Man kan välja att "börja på måndag" men de som verkligen funkat för mig har varit när jag bestämt mig, när jag väl har bestämt mig så har det alltid varit så- all in, utan några undanflykter eller ursäkter. 

Just nu ligger jag inne i vårat sovrum, efter att ha doppat mig snabbt i poolen och tänkte precis sätta mig och börja skriva ner begränsningar som jag skulle börja med imorgon när jag då är 24 år. Det var nu här när jag öppnade den här tomma rutan som tanken slog mig, att varför? Varför ska jag begränsa mig, stressa ihjäl mig och sätta väldigt höga krav på mig själv sådär? varför använder jag inte det jag kan, och den kraften jag har inom mig till att istället förändra de tankar som styr mig på det sättet, Vad kan jag göra för att jag istället skall kunna känna att jag gör något bra för mig själv, utan att det blir destruktivt? 
 
Nej, jag tänker bannemig inte skriva den där listan på att jag inte får dricka alkohol, äta oreoglass, dricka cola med socker i, undvika att gå på resturanger, sluta fylla på fransarna/fixa mig om det inte är något väldigt speciellt tillfälle från och med imorgon, jag tänker inte göra mitt år som 24 som ytterligare ett år där jag hindrar mig själv ifrån att leva fullt ut. Jag ska istället sätta upp mål för att nå den högsta bästa versionen av mig själv, och ta det succesivt, men faktiskt börja tänka mer och jobba mer på det från och med nu. Jag saknar faktiskt den där Felicia som somnade till meditationsmusik varje kväll, den där tjejen som hade den där tryggheten i sig, redan innan hon hade funnit sin älsklings armar. Jag älskar att vara med honom och han gör mig hel, men jag känner att jag behöver jobba mer på att hela mig själv också. Det är något jag märker så fort han inte är i min närhet, mitt måeende styrs helt utav om han är med mig eller inte, och så ska det ju inte behöva vara. Det kanske sitter kvar lite ifrån när vi hade distans- det enda man ville var ju att ha honom nära, men jag lever ju så nu. Dags att ladda om hjärnan lite känner jag, dags att utvecklas ytterligare, även om jag kommit en lång bit på vägen. Man kan aldrig lära sig för mycket!