on the first page of my story

Update: Blev även intervjuad av nyheter24 och intervjun hittar ni >här<

Blogg.se har precis publicerat ett utav mina jobbigaste inlägg högtst upp på första sidan..Jag har själv inte svalt och svarat på alla era mail, kommentarerar och privata meddelanden men det värmer i mitt hjärta att ni tänker på mig. Kärlek till er.


Allmänt, media | | Kommentera |

dream a little dream of me

Tack för era fina kommentarer, privatmeddelanden och mail. All Kärlek till er.♥
Allmänt | | En kommentar |

"Felicia är död - Vad hände egentligen?

Jag tror att jag har kommit till de stadie i min kris nu där jag faktiskt har börjat insé vad det är som har hänt mig den där första natten nere i Alanya. Natten som jag livlös i en ambulans fick åka till sjukhus. Men vett jag egentligen själv vad som hände? Var jag ens där? Jag tror att jag har hållt det meligt på bloggen, just för att jag ville hålla det hemligt för mig själv. Men jag vill inte ljuga för mig själv och hålla allting inom mig längre. Men jag hoppas att ni håller den här hemligheten med mig va?
 Det var den 4e juni 2016.   Jag och Melinda var äntligen framme i Alanya. Vi fixade oss inför kvälln och gick till min stammisresturang. Vi drack en drink, och njöt utav att vi äntligen var framme. Att resa till turkiet var något vi hade velat göra tillsammans så länge!  

Efter ett tag går vi vidare till en annan resturang där vi blev bjudna  på en drink.De skrattade och sa "hometown party after" och ville verkligen att vi skulle följa med och efterfetsa. Jag känner att min drink smakar konstigt, och ber Melinda smaka på den vilket hon håller med om att den gör. Vi sa att vi kunde dela på den och den andra lite, men efter ett tag fick jag undermedvetet känslan av att det var bäst att jag drack den själv. Från denna sekund har jag minnesluckor och minns inte någonting mer ifrån kvällen. De soom kommer nu har jag fått berättat hört till mig.

Då hade jag tapppat tal- förmågan, jag fumlade om allt och ingenting, och jag viftade bort melinda om hon försökte prata med mig. De insåg att det inte kunde bli något "home-party" Melinda skulle vägleda mig tillbaka hem till hotellet men plötsligt förlorar även hon synen och vi hamnar utanfö ett annat hotelll, mitt i mot vårat eget.  

Här kom tyska killar som bådde på deras hotell, hotellpersonaler ut på gatan och. Jag tror att de tog in mig på en soffa i lobbyn (vet inte var det var men någonstans) och hällde isbitar med kallt vatten på mig.. De fick ingen reaktion. De kände ingen puls och det var helt omöjligt att få liv i mig.  De ringde efter ambulans då de varken kände puls eller att jag andades. Efteråt förkarar alla som såg mig de som att jag låg och såg helt fridfull ut. 

Ambulansen hade kommit snabbt till platsen, och de försökte starta igång mig med magpumpning och försöka få igång mitt hjärta.  Jag vet inte alls vad det var, men på sjulhuset hamnet jag på intensiven med en gammal man som endast fick lugnande coh smärtstillande då han skulle gå bort vilken sekund som helst, och även en finsk tjej som har haft problem med hjärtat länge och nu åkt på en hjärtinfarkt. 

Plötsligt  så vaknade jag upp i smärta och såg jag hur människor stod rung mit och log och sa beautiful. Jag undrade direkt var jag var någonstans, och då jag har sjukhusfobi tror jag att drogerna gjorde så att jag kände mig instängt i en liten grotta, som i hostel filmerna ungeär. Jag trodde att de skulle mäta olika värden på mig, dra bort sånt som inte behövdes, som te,x armar, och skära av fingrar osv. Sedan började dem säga "beautiful isvec very beautiful" hela tiden och då funderade jag över om de antingen tänkte sälja mig eller mina kroppsdelar, då jag som "svensk" kanske var mer värd där eller något. 

Jag satt fast med kateter och slangar, men så fort som hela personalen lämnade vårat rum så slet jag ut mig allting och sprang naken ut i korridoren, jag sprang och sprang för att komma till utdörren. Jag trodde ju att de skulle sälja mig, eller mörda mig och att jag hade ett alernativ som var att försöka springa för sitt liv. De fångade mig och sedan slocknade jag igen. Nästa gång jag vaknade så låg jag bältad i sängen med armarna och benen rakt ut. Jag hade inget täcke eller någon rock på mig, utan där låg jag och vresade helt naken utan att kunna röra mig, samtidigt som jag hade så sjukt ont över att de hade satt in kattetern och alla slangar igen.

Just då insåg jag att jag blev tvungen att gå med min andra idé, kunde jag inte fly så ville jag bli mördad. Jag ville hellre bli mördad än att leva de hemska liv som jag trodde skulle vänta mig, så jag var lite sneaky med att prata med de olika som jobbade där och sa att de snälla skulle mörda mig fort. De svarade bara no no you are so beautiful,, no die. Jag kände att det var försent. Jag fick panik ångest attack efter panik-ångest-attack 

Plötsligt började den finskka tjejen med hjärtinfarkt  att prata med mig och hon frågade om jag behövde tolk då de inte kunde engelska. Jag frågade om hon inte var rädd varpå hon svarade att vi var på ett sjukhus (största rädslan i mitt liv). De började snurra runt i mitt huvud och jag frågade om de var bra? Hon sa att det var alanyas bästa sjukhus. Hon berättade att jag hade dött under natten och att hon inte trodde att jag skulle vakna när de kom in med mig på intensiven, men att hon såg levnadstecken när jag sprang förbi henne och ut helt naken i korridoren, haha. Fick mig ett gott skratt där i alla tårar kan jag lova. Sen bad jag  henne om att fråga om jag också kunde få ha en rock på mig och då fick jag både rock och tofflor. Sedan fixade hon även så att jag fick äta frukost, och bad personalen ringa dit en tolk ifrån england. 

 
När kvinnan från england kom, så kändes de som att jag redan kände henne. Hon var så otroligt lik både mig själv, men framförallt en i mitt team (samordnaren). Och var så otroligt gullig och snäll. Hon hjälpte mig att sänka priset som frå nbörjan var över 30.000 dtill en klar lägre summa, och sedan fick jag låna hennes facebook för att kunna kontakta min syster i all min telefonskräck och fråga om hon kunde hjälpa mig, vilket hon gjorde. 

Jag var så chockad här så ingenting gick riktigt in. Jag fick skjuts hem till hotellet där melinda, simon och lucas väntade helt förtvivlade nä jag kom, Melinda skrek något i stuk med att " va lever du?? är du här? är de på riktigt alltså va" och allt härifrån är bara ännu mer dimmigt.   
 
 
Nu har det gått sex månader sedan händelsen. Sex månader som för mig känns som max en vecka. 6 månader där jag kanppt har klarat av att ta mig utanför dörren, då hela kroppen och psyket är helt slut. Ses månader som jag kunde spenderat på annat, men som jag istället inte gjort någonting under. Sex hemska månader av en hemlig sorg, som jag inte vågat dela med mig av. sex månader av en förundran -b orde jag egentligen inte vara död? jag skulle ju egentligen inte räddas. Är de meningen att jag ska fortsätta leva? För jag har inte känt mig levande. 
 
Inte nog med det har jag blivit skit-behandlad utav sjukvården som gett mig mediciner som inte hjälper mig mer än lite socker skulle göra. Jag påminns om händelsen hela tiden, jag drömmer mardrömmar om att vara fastspänd och bara livrädd att jag skall bli såld, jag har panikångest vad jag än ska göra.Jag får mediciner mot sömn som inte hjälper en sekund, Min psykolog tipsade läkaren om ställlen jag borde få hjälp på som han hånskrattade åt mig åt, och sa att det bara var för människor med ptsd pga krig tex, att de var för människor med riktiga problem. Psykologen visste ingenting sa han. Men vad tänkte han att det skulle bli med mig? Sedan jaginte fler fick tider av psykologen så har jag aldrig någon anledning att gå ut.  psykologen  fick inte ens mer tider med mig trotts att hon överklagade ett nej. De känns som att alla har levt vidare medans jag har stannat kvar.

Människor förstår inte hur jag "fortfarande kan vara helt slut" att jag "fortfarande inte klarar av att träffas" att jag "fortfarande blir anfådd av att gå och hämta ett glas vatten, att jaghar ont psyiskt som fysiskt i varenda kroppsdel. Folk tror att det var en händelse, och sen var det över. Men det är det inte, det här kommer inte bara vara över för mig, som jag känner idag kommer jag aldrig klara av att leva ett normalt liv.  För er har det blivit 2017, Men för mig känns det som att jag ligger i en resperator i koma i alanya och väntar på att komma tillbaka till livet.

Ps. Vill ni även höra om själva dödsupplevelsen, så kommentera det eller gilla inlägget.  Kan säga att jag tidigare alltid varit rädd för att dö, men att jag nu mera känner harmoni till det.♥
Allmänt, time of death | | 18 kommentarer |
Upp