"climb mountains, not so the world can see you, but so you can see the world"

Jag har så länge jag kan minnas älskat att vara nära vattnet, och att sitta uppe på berg. Jag kommer ihåg när jag och erica fortfarande var kvar i barn-stadiet (som jag för guds skull hoppas att vi egentligen inte har växt ur!), och vi alltid sprang upp på bergen för att skrika av lyckla, satt oss nere vid havet för att finna trygghet. Hur vi oavsett var vi än befann oss, på något vis alltid lyckades hitta till berg och vatten, överallt, så blev det bara så naturligt att slå sig ner där. 

Under den senaste tiden har jag börjat lyssna till den historia som bergen har att berätta för mig. De fångar liksom hela städer från sin synvinkel, och de ger en så stora perspektiv på hur litet allt där nere egentligen är. Detsamma gället vattnet. En droppe i vattnet, och den är borta för gott. Ändå så vore vattnet ingenting utan sina droppar. Bergen vore ingenting utan att ha en historia att se ut över.  De hade bara varit tomt, men nu är de trotts att de är så stilla- så himla fulla utav liv. 

Vill bara rekommendera er att stanna upp ett litet tag, och uppfatta det ni har omkring er, försöka se det med nya perspektiv och liksom verkligen känna marken ni går på. Förstår ni hur jag menar då? Livet är så mirakulöst egentligen, allt det där som vi är med om varenda dag, det är onekligen inte så himla sälvklart.