Minns ni när man var yngre och man inför varje födelsedag bestämde sig för att man skulle skapa en "nystart" för sig själv när dagen var kommen, eller var det bara jag? Det var allt ifrån att vara extrem när det kom till träning och hälsa, till att se mitt favoritband så många gånger som möjligt under ett år, det var skapande av begränsningar för mig själv som tillexempel att jag inte fick äta godis, färga håret, shoppa nya kläder, använda smink vardagligt, men också krav på att jag skulle simma minst 4 timmar om dagen, höra av mig till folk fastän jag verkligen inte ville och så vidare. Jag vet inte om det är en vanlig grej vi människor gör, eller om det är jag och min personlighet som är väldigt extrem i att verkligen gå all in för förändringar när jag själv ser chansen till det. Man kan välja att "börja på måndag" men de som verkligen funkat för mig har varit när jag bestämt mig, när jag väl har bestämt mig så har det alltid varit så- all in, utan några undanflykter eller ursäkter. 

Just nu ligger jag inne i vårat sovrum, efter att ha doppat mig snabbt i poolen och tänkte precis sätta mig och börja skriva ner begränsningar som jag skulle börja med imorgon när jag då är 24 år. Det var nu här när jag öppnade den här tomma rutan som tanken slog mig, att varför? Varför ska jag begränsa mig, stressa ihjäl mig och sätta väldigt höga krav på mig själv sådär? varför använder jag inte det jag kan, och den kraften jag har inom mig till att istället förändra de tankar som styr mig på det sättet, Vad kan jag göra för att jag istället skall kunna känna att jag gör något bra för mig själv, utan att det blir destruktivt? 

 

Nej, jag tänker bannemig inte skriva den där listan på att jag inte får dricka alkohol, äta oreoglass, dricka cola med socker i, undvika att gå på resturanger, sluta fylla på fransarna/fixa mig om det inte är något väldigt speciellt tillfälle från och med imorgon, jag tänker inte göra mitt år som 24 som ytterligare ett år där jag hindrar mig själv ifrån att leva fullt ut. Jag ska istället sätta upp mål för att nå den högsta bästa versionen av mig själv, och ta det succesivt, men faktiskt börja tänka mer och jobba mer på det från och med nu. Jag saknar faktiskt den där Felicia som somnade till meditationsmusik varje kväll, den där tjejen som hade den där tryggheten i sig, redan innan hon hade funnit sin älsklings armar. Jag älskar att vara med honom och han gör mig hel, men jag känner att jag behöver jobba mer på att hela mig själv också. Det är något jag märker så fort han inte är i min närhet, mitt måeende styrs helt utav om han är med mig eller inte, och så ska det ju inte behöva vara. Det kanske sitter kvar lite ifrån när vi hade distans- det enda man ville var ju att ha honom nära, men jag lever ju så nu. Dags att ladda om hjärnan lite känner jag, dags att utvecklas ytterligare, även om jag kommit en lång bit på vägen. Man kan aldrig lära sig för mycket!