"Gör dina tankar till en morgonrutin!"

Som många vet så lider jag utav en sjukdom som heter dysmorfofobi (Även kallad BDD- body dysmorphic disorder) vilket påverkar mn vardag extremt mycket. På min gamla psykiatri sa dom att sjukdomen även kan vara nyckeln till min panikångest och social fobi, men det kommer jag nog få veta mer om nu när jag är inskriven på specialistpsykiatrin såhär lagom till sommaren! Jag tänker inte gå närmare in på sjukdomen i sig just nu än att säga att man kan jämföra den med anorexi, men att istället för att man känner sig tjock så känner man sig ful. Men som sagt, nog om det! 

I det här inlägget kommer jag att dela med mig utav min lista på tankar som jag läser igenom det första jag gör när jag vaknar varje dag, för att helt enkelt klara av att ta mig igenom dagen levande (även om jag oftast inte gör någonting mer än att vara hemma hehe, men man måste börja någonstans!) Så lider du av dålig självkänsla pågrund utav hur du ser ut så kanske du kan få hjälp utav detta! 

1. Ingen kommer granska dig så som du granskar dig själv.

Ingen kommer tänka på om du tvättade håret i morse, om du har fått en ny finne eller om du har påsar under ögonen idag. Det är bara du själv som sitter och bedömmer dig själv på det sättet, Och om du nu bortom all förmodan tänker att "ja men jag märker ju när andra har en ny finne"så tänk på att det är för att DU är osäker på dig själv, och att det inte har något med den personen alls att göra. Du tycker ju inte att den personen är fulare än dagen innan för det ändå, eller hur?
 
2. Du blir inte snyggare för att du gömmer dig. 

Denna är lite hård, men ack så viktig.Jag får alltid ångest om jag ska försöka att ta mig till tillexempel affären pga att jag kommer att visa människor hur ful jag är. Men, jag blir ju inte snyggare för att jag inte visar mig. Att inte visa mig kanske gör att ångesten inte stiger, men det gör också att självkänslan blir ännu sämre, eftersom att man känner att man inte klarar av någonting. Så visa dig, vill någon inte se dig så får dom kolla bort, för du lever inte ditt liv för någon annan än dig själv. 

3. Din kropp är ditt tempel. 
För att ditt tempel ska må bra så behöver det energi, näring, kärlek. De behöver möta andra själar för att kunna växa och bli starkare. Du kommer aldrig komma ifrån din egen kropp, inte så länge du lever, så you might as well deal with it. Ta hand om dig själv, inte för någon annans utan för din egen skull. För att du ska må bra. 

4. vem bryr sig om du är ful?
Vem bryr sig om hur du ser ut eller vad du väger, om du kysser för många under en kväll eller om du råkar säga fel saker, vem bryr sig om du blir för full eller om vad du gör och inte gör. Ingen. Och skulle de vara någon som står ivägen för dig, så gå rakt över dom. 
 

5. Kliché men det finns bara en av dig och det är du.
Utnyttja det. Ta till vara på att just du finns och använd dina styrkor till din fördel, och lär av dina svagheter. Om 50 år kommer du ha blivit skrynklig ändå, då kommer du ångra aill tid som du spenderade på att hata på ditt utseénde när du faktiskt hade kunnat bygga upp ett liv för dig själv. Du kanske inte är den snyggaste i världen, men vem är ens det? De photoshoppade människorna du ser i tidningarna? Nah, alla har vi brister och det är våra olikheter som gör oss orginella. Tänk va tråkigt det hade vart om vi alla såg likadana ut.
 
Allmänt, mind, positivity | | Kommentera |

vill inte möta någon, allra minst mig själv

"Vad gör du nu för tiden?" 
Den där panikten som kommer krypandes i kroppen när man möter blickar med någon som kände en förr. En gammal klasskompis, lärare, släkting eller granne.. Det spelar liksom ingen roll vem det är, för det som är skrämmande är egentligen inte att möta personen i sig, utan att faktiskt möta sig själv. Man hinner tänka flera hundratals tankar om hur personen kanske kommer undra varför man har gått upp i vikt, varför man inte jobbar, varför man inte tagit studenten, varför man inte är tillsammans med sitt ex länrgre, varför man inte har rest på länge och allt det där som man själv ser som ett stort misslyckande. En person ifrån förr är ofta en påminnelse av vilket msslyckande man ställt till med sedan senast man sågs. 

"Ja hur länge sen var det nu?"
Jo, Det var var ungefär ett år sedan. Ett år sedan min själ lämnade min kropp och allt jag hade kämpat så hårt för att uppnå raserades av att jag missade ett fotsteg.Jag möter min egen blick i spegeln och jag känner inte igen de tomma ögonen som stirrar tillbaka på mig. Jag brukade ha utstrålning, karisma,lekfullhet, busighet och kärlek i mina ögon. Nu finns inte ens en gnistra utav Bara en stor förtvivlan, skam, sorg. Jag möter det där lilla barnet inom mig, hon som bara ville vara fri, oc jag börjar fundera på om det är något någon som jag kan bli..
 
 
 
 
Allmänt, mind | | En kommentar |

Inshallah

Det är få platser som jag finner en sådan ro på som i kyrkan. Så fort som jag öppnar portdörrarna in så känns det som att allt ont bara lämnas kvar utanför. Och där inne finns förtröstan, kärlek, djup. De klingar i allas röster, och man känner samhörighet. Tiill och med till mannen/kvinnan som låg och sov på kyrkbänken lite längre bort kände jag kärlek istället för sorg. För jag visste att han/hon hade gud vid sin sida precis som du och jag. 

Jag har aldrig sett mig själv som en "troende människa". Men så sa min bror att han tillexempel aldrig någonsin skulle kunna "be till gud att han hinner med bussen" eller säga "herregud vad fint" eftersom att gud inte finns. Han är alltså en icke-troende, och kan just därför inte ens tänka sig att använda de orden, men vi som i vardagen använder dessa ord, vi kanske vet någonstans inom oss att gud har en påverkan i våra liv? Vi som automatiskt ber till gud att saker ska hända, att vi ska klara av något, och att saker skall bli bra. Jag tror det. Jag tror att vi har en inre tro, fastän vi kanske inte tänker på de så mycket i vardagen. 

Igår var jag i kyrkan och försökte känna in, men tankarna snrurade så mycket att jag inte kunde hålla fast vid en tanke innan nästa kom. Trotts ett inre lugn så kändes det som ett tecken på att jag behöver besöka denna plats oftare. Att de finns mycket jag kan få ut av att komma dit oftare, så som jag brukade göra förr.  

Jag minns på skolavslutningar när man var liten och gick till kyrkan, hur övervälmad jag var av att just vara i en kyrka, medan andra bara tänkte på sommarlov. Mitt pirr kom liksom inifrån, jag kände mig så mäktig och fylld utav kärlek. Jag tror att de fanns fler som påverkades av dessa energier, men som precis som mig kanske inte kunde sätta ordet på var de kom ifrån. 

Jag tror att jag levt i en liten förnekelse, samtidigt som jag levt mitt inuti det. Danny drog ett bra exempel på det här om dagen. Att  man tänker "vadå jag? jag äter inte kakor?" medans man sitter och mumsar i sig hela burken. Jag har delfinitivt en känsla för gud. Men för mig är gud, en gudomlig kraft som finns inom oss alla. Att gå till platser som kyrkan kan väcka upp vårat sinne, just för att kraften sitter i platsen där, det är som "guds hem", om ni förstår vad jag menar.  Låt oss minnas att endast kärleken är evig. 
Allmänt, mind, spirituellt & andlighet | | Kommentera |
Upp