"Felicia är död - Vad hände egentligen?

Jag tror att jag har kommit till de stadie i min kris nu där jag faktiskt har börjat insé vad det är som har hänt mig den där första natten nere i Alanya. Natten som jag livlös i en ambulans fick åka till sjukhus. Men vett jag egentligen själv vad som hände? Var jag ens där? Jag tror att jag har hållt det meligt på bloggen, just för att jag ville hålla det hemligt för mig själv. Men jag vill inte ljuga för mig själv och hålla allting inom mig längre. Men jag hoppas att ni håller den här hemligheten med mig va?
 Det var den 4e juni 2016.   Jag och Melinda var äntligen framme i Alanya. Vi fixade oss inför kvälln och gick till min stammisresturang. Vi drack en drink, och njöt utav att vi äntligen var framme. Att resa till turkiet var något vi hade velat göra tillsammans så länge!  

Efter ett tag går vi vidare till en annan resturang där vi blev bjudna  på en drink.De skrattade och sa "hometown party after" och ville verkligen att vi skulle följa med och efterfetsa. Jag känner att min drink smakar konstigt, och ber Melinda smaka på den vilket hon håller med om att den gör. Vi sa att vi kunde dela på den och den andra lite, men efter ett tag fick jag undermedvetet känslan av att det var bäst att jag drack den själv. Från denna sekund har jag minnesluckor och minns inte någonting mer ifrån kvällen. De soom kommer nu har jag fått berättat hört till mig.

Då hade jag tapppat tal- förmågan, jag fumlade om allt och ingenting, och jag viftade bort melinda om hon försökte prata med mig. De insåg att det inte kunde bli något "home-party" Melinda skulle vägleda mig tillbaka hem till hotellet men plötsligt förlorar även hon synen och vi hamnar utanfö ett annat hotelll, mitt i mot vårat eget.  

Här kom tyska killar som bådde på deras hotell, hotellpersonaler ut på gatan och. Jag tror att de tog in mig på en soffa i lobbyn (vet inte var det var men någonstans) och hällde isbitar med kallt vatten på mig.. De fick ingen reaktion. De kände ingen puls och det var helt omöjligt att få liv i mig.  De ringde efter ambulans då de varken kände puls eller att jag andades. Efteråt förkarar alla som såg mig de som att jag låg och såg helt fridfull ut. 

Ambulansen hade kommit snabbt till platsen, och de försökte starta igång mig med magpumpning och försöka få igång mitt hjärta.  Jag vet inte alls vad det var, men på sjulhuset hamnet jag på intensiven med en gammal man som endast fick lugnande coh smärtstillande då han skulle gå bort vilken sekund som helst, och även en finsk tjej som har haft problem med hjärtat länge och nu åkt på en hjärtinfarkt. 

Plötsligt  så vaknade jag upp i smärta och såg jag hur människor stod rung mit och log och sa beautiful. Jag undrade direkt var jag var någonstans, och då jag har sjukhusfobi tror jag att drogerna gjorde så att jag kände mig instängt i en liten grotta, som i hostel filmerna ungeär. Jag trodde att de skulle mäta olika värden på mig, dra bort sånt som inte behövdes, som te,x armar, och skära av fingrar osv. Sedan började dem säga "beautiful isvec very beautiful" hela tiden och då funderade jag över om de antingen tänkte sälja mig eller mina kroppsdelar, då jag som "svensk" kanske var mer värd där eller något. 

Jag satt fast med kateter och slangar, men så fort som hela personalen lämnade vårat rum så slet jag ut mig allting och sprang naken ut i korridoren, jag sprang och sprang för att komma till utdörren. Jag trodde ju att de skulle sälja mig, eller mörda mig och att jag hade ett alernativ som var att försöka springa för sitt liv. De fångade mig och sedan slocknade jag igen. Nästa gång jag vaknade så låg jag bältad i sängen med armarna och benen rakt ut. Jag hade inget täcke eller någon rock på mig, utan där låg jag och vresade helt naken utan att kunna röra mig, samtidigt som jag hade så sjukt ont över att de hade satt in kattetern och alla slangar igen.

Just då insåg jag att jag blev tvungen att gå med min andra idé, kunde jag inte fly så ville jag bli mördad. Jag ville hellre bli mördad än att leva de hemska liv som jag trodde skulle vänta mig, så jag var lite sneaky med att prata med de olika som jobbade där och sa att de snälla skulle mörda mig fort. De svarade bara no no you are so beautiful,, no die. Jag kände att det var försent. Jag fick panik ångest attack efter panik-ångest-attack 

Plötsligt började den finskka tjejen med hjärtinfarkt  att prata med mig och hon frågade om jag behövde tolk då de inte kunde engelska. Jag frågade om hon inte var rädd varpå hon svarade att vi var på ett sjukhus (största rädslan i mitt liv). De började snurra runt i mitt huvud och jag frågade om de var bra? Hon sa att det var alanyas bästa sjukhus. Hon berättade att jag hade dött under natten och att hon inte trodde att jag skulle vakna när de kom in med mig på intensiven, men att hon såg levnadstecken när jag sprang förbi henne och ut helt naken i korridoren, haha. Fick mig ett gott skratt där i alla tårar kan jag lova. Sen bad jag  henne om att fråga om jag också kunde få ha en rock på mig och då fick jag både rock och tofflor. Sedan fixade hon även så att jag fick äta frukost, och bad personalen ringa dit en tolk ifrån england. 

 
När kvinnan från england kom, så kändes de som att jag redan kände henne. Hon var så otroligt lik både mig själv, men framförallt en i mitt team (samordnaren). Och var så otroligt gullig och snäll. Hon hjälpte mig att sänka priset som frå nbörjan var över 30.000 dtill en klar lägre summa, och sedan fick jag låna hennes facebook för att kunna kontakta min syster i all min telefonskräck och fråga om hon kunde hjälpa mig, vilket hon gjorde. 

Jag var så chockad här så ingenting gick riktigt in. Jag fick skjuts hem till hotellet där melinda, simon och lucas väntade helt förtvivlade nä jag kom, Melinda skrek något i stuk med att " va lever du?? är du här? är de på riktigt alltså va" och allt härifrån är bara ännu mer dimmigt.   
 
 
Nu har det gått sex månader sedan händelsen. Sex månader som för mig känns som max en vecka. 6 månader där jag kanppt har klarat av att ta mig utanför dörren, då hela kroppen och psyket är helt slut. Ses månader som jag kunde spenderat på annat, men som jag istället inte gjort någonting under. Sex hemska månader av en hemlig sorg, som jag inte vågat dela med mig av. sex månader av en förundran -b orde jag egentligen inte vara död? jag skulle ju egentligen inte räddas. Är de meningen att jag ska fortsätta leva? För jag har inte känt mig levande. 
 
Inte nog med det har jag blivit skit-behandlad utav sjukvården som gett mig mediciner som inte hjälper mig mer än lite socker skulle göra. Jag påminns om händelsen hela tiden, jag drömmer mardrömmar om att vara fastspänd och bara livrädd att jag skall bli såld, jag har panikångest vad jag än ska göra.Jag får mediciner mot sömn som inte hjälper en sekund, Min psykolog tipsade läkaren om ställlen jag borde få hjälp på som han hånskrattade åt mig åt, och sa att det bara var för människor med ptsd pga krig tex, att de var för människor med riktiga problem. Psykologen visste ingenting sa han. Men vad tänkte han att det skulle bli med mig? Sedan jaginte fler fick tider av psykologen så har jag aldrig någon anledning att gå ut.  psykologen  fick inte ens mer tider med mig trotts att hon överklagade ett nej. De känns som att alla har levt vidare medans jag har stannat kvar.

Människor förstår inte hur jag "fortfarande kan vara helt slut" att jag "fortfarande inte klarar av att träffas" att jag "fortfarande blir anfådd av att gå och hämta ett glas vatten, att jaghar ont psyiskt som fysiskt i varenda kroppsdel. Folk tror att det var en händelse, och sen var det över. Men det är det inte, det här kommer inte bara vara över för mig, som jag känner idag kommer jag aldrig klara av att leva ett normalt liv.  För er har det blivit 2017, Men för mig känns det som att jag ligger i en resperator i koma i alanya och väntar på att komma tillbaka till livet.

Ps. Vill ni även höra om själva dödsupplevelsen, så kommentera det eller gilla inlägget.  Kan säga att jag tidigare alltid varit rädd för att dö, men att jag nu mera känner harmoni till det.♥
Allmänt, time of death | |
#1 - - Johanna:

Alltså wow är det enda jag har att säga! Så fruktansvärt tuff och stark du är som fortfarande orkar "vara kvar" genom detta trauma. Jag önskar dig all välmående och lycka som finns, även om du kanske inte känner att det finns något av det nu så hoppas jag med hela mitt hjärta att du känner det snart!

Vill gärna läsa mer om din dödsupplevelse med. Keep going girl, du är STARK! <3

#2 - - Josephine:

Fint att du vill dela med dig av din berättelse. Vilken fruktansvärd upplevelse som visst måste tas på allvar. Jag blir förbannad när jag läser om läkarens ignorans och förminskning av ditt lidande. Det finns hjälp för dig att få, Jag vill råda dig att söka den! Hör med din tidigare psykolog om hen kan ge dig tips om vart du kan vända dig.

Lycka till och kom ihåg att dina känslor och ditt psykiska välbefinnande är viktigt! <3

#3 - - Anonym:

Fint att du vill dela med dig av din berättelse. Vilken fruktansvärd upplevelse som visst måste tas på allvar. Jag blir förbannad när jag läser om läkarens ignorans och förminskning av ditt lidande. Det finns hjälp för dig att få, Jag vill råda dig att söka den! Hör med din tidigare psykolog om hen kan ge dig tips om vart du kan vända dig.

Lycka till och kom ihåg att dina känslor och ditt psykiska välbefinnande är viktigt! <3

#4 - - Anonym:

Vad hemskt! Vilken mardröm! Sjukt stark är du som skriver öppet <3 ett bra sätt att bearbeta det på! Jag vill gärna höra om själva döden lider själv av dödsångest så det skulle vara otroligt lugnande för min egen del

#5 - - Sophie:

Vad modigt av dig att dela med dig om din historia. Jag känner din smärta av att du inte har fått den hjälpen som du behöver och blir förbanad av att det finns såna läkare där ute. Men hoppas att du börjar se lite solsken bakom molnen snart och börjar en resa av att hitta tillbaka till dig själv igen. Prova att byta läkare och psykolog, brukar finns bra hjälp att få inom den privata sjukvården i Sverige. Jag hoppas att du hittar någon som verkligen kämpar för ditt välmående.

Lycka till nu och fortsätt skriva, inte för oss som läser skull utan för din egen. <3

#6 - - Melinda:

Love u ❤

#7 - - bella:

Så fint att så många där ute bryr sig och ger stöd <3 Älskar dig och du är så stark som vågar att dela med dig av detta.. <3

#8 - - Madelein Larsson Wollnik:

Fy, verkar som du åkte på en utmattningsdepression efteråt eller PTSD. Kram och jag önskar dig all lycka vägen tillbaka till ett "normalt" liv <3

#9 - - bea:

Fyfan, är allt jag kan säga... Fyfan för det du fick gå igenom, och att du fortfarade får igenom det. Ryser bara jag tänker på det... Och fyfan för vilken jävla oförståelse sjukvården har. Jag har själv överlevt den svenska psykiatrivården, inget jag gillar att snacka om men... jag vet hur hemsk den är. Hade jag inte haft denna styrka inom mig hade jag aldrig suttit här idag.
Och om du någonsin vill snacka så finns jag här (fastän vi inte känner varandra övh).

#10 - - Bambi:

knappt så jag vet vad jag ska skriva, men jag vill liksom säga någonting ändå. Fyfan för vad du fick gå igenom tjejen. Att du orkar skriva om det ens är beundransvärt som bara den.

#11 - - Anonym:

Förfärliga upplevelser! Du är stark som klarat detta!

Är det någon som vet och kunnat förklara mer ingående vad som hände och varför? Kanske skulle du må bra av att få bearbeta det så du känner någon slags kontroll i att du vet vad som hände? Självklart ska du få adekvat hjälp av psykiatrin! Det är skamligt att de inte ger dig ordentlig vård!

#12 - - Hanna:

Fy vilken hemsk upplevelse! Hoppas att du får den hjälp du behöver för att kunna ta dig ur detta. Kram

#13 - - Manda:

Jag känner igen mig det du skriver. Vilken hemsk upplevelse du har fått erfara.

Jag själv hamnade i koma under mitt första barns förlossning. Slutskedet på kritisk havandeskapsförgiftning. Pendlandet mellan liv och död. Från sjukvården fick vi ingen förklaring eller stöd.
I ett år sökte jag svar på vad som hänt och har fortsatt försökt förstå hela förloppet.
5 år senare fattade jag att det jag kände när jag försvann var harmoni. Precis som du säger.
Jag är inte rädd för att dö längre. Jag vill nästan uttrycka mig att det skönt, lugnt.

För ett halvår sedan valde jag att acceptera det som hänt och leva med det. Jag har en annan ro i kroppen även fast det är tungt psykiskt. Spöken kommer och går hela tiden men dom nära finns kvar och betyder allt.

Idag fyller min son 6 år. Jag fyller också 6 år, i mitt andra liv.

Lycka till med din resa och jag hoppas du finner lugn. Jag är glad att jag hittade ditt inlägg här just idag.

Styrkekram!

#14 - - emiiza:

Vilken mardrömmar

Vad modigt av dig att dela med dig om din historia

#15 - - elin stridh:

men gud så hemskt!

#16 - - Anonym:

Har själv varit med och kämpat för en anhörig som sjukvården försökte ta ihjäl vilket är skitjobbigt men jag har ingen aning om hur det är att själv vara med om liknande situationer. Det ända jag kan förstå är att det måste vara väldigt jobbigt och att den person som klarar att leva med det måste vara väldigt stark.

Jag beundrar dig väldigt mycket för att du orkar!

#17 - - Annan anonym:

I min medkänsla och kunskaper om kroppen vill jag dela med mig av några saker som kanske kan bli dig till hjälp:

Du blev ju förgiftad, vet du av vad?
Giftet finns troligen delvis kvar, lagrat i vävnaderna, och kan fortfarande orsaka smärta!
Du har ångest och upplever livet meningslöst m.m, du kan ha allvarliga näringsbrister som orsakar tröttheten och ditt psykiska illamående! Jag vet själv (utsatt för våld) att mina näringsbrister har gjort mina negativa upplevelser till mycket värre upplevelser än när jag mått bättre. Jag är övertygad om att näringsbrister förvärrar våra upplevelser och får oss att må sämre än nödvändigt.
Näringsbrister/-obalanser får vi av en dålig tarmflora vi ärvt vid födseln, dålig mat (socker, mjölk, gluten, natriumklorid, konserveringsmedel och alla andra livs((döds))medelstillsatser), stress, mediciner (inte minst antibiotika!) och förgiftningar!
Du kan få reda på vad problemet är och åtgärda detta genom att göra en hårmineralanalys hos en bra näringsterapeut som sedan kan hjälpa dig att hitta vägen tillbaka! Dyrt, men kanske enda möjligheten. Två bra jag känner till är Lüning Näringsklinik i Malmö eller Ingegerd Rosborg, KTH, Stockholm. Googla så hittar du deras nummer.

Hoppas du hittar din kreativa styrka och bit för bit tar dig ut ur detta!
Om du behöver en coach som kan hjälpa dig psykiskt finns Kay Rung på Friare Liv i Piteå. Han har stöttat mig per telefon i tre år och det stödet har varit ovärdeligt!

Minns att du är en människa, skapelsens krona! Därför är du värd att du ger dig det bästa livet har att bjuda! Ingen annan kommer att göra det åt dig, men du kan be många att bidra till vad du behöver under vägen medan du gör jobbet med att återfå balansen! Gör det som VERKLIGEN förändrar ditt mående till det bättre! Livet väntar på dig!

STORT LYCKA TILL OCH TUSEN VÄRMANDE KRAMAR!

#18 - - Freja:

Jag tycker det låter som PTSD. Det kan ju säkert påverkas av rester av drogen också. Tyckte du att du fick bra kontakt med psykologen? Går det att söka sig tillbaka dit? Det låter som att du främst behöver psykologisk hjälp, terapi. Psykiatrin har så stora problem (främst orsakade av för lite resurser), men det är viktigt att orka fortsätta kämpa för sitt mående. Påminn dig själv om att du mår dåligt och att det är verkliga problem. Det är inte du som inte mår dåligt, det är psykiatrin som inte funkar. Var envis och be närstående att kämpa tillsammans med dig. Hitta en psykolog du får bra kontakt med och jobba aktivt med det.

Upp